Charlie Barr

Charlie Barr
Foto: Malin Wirén

Charlie Barr (84 år) har seglat jordens alla hörn. Han har delat kabyss med tyskar, amerikaner och skottar, ja till och med portugiser. Jag har inte seglat färdigt säger han, det kommer jag aldrig göra. Vad är det som driver en sjöman att ge sig ut på havet gång på gång?

-Jag älskar vågorna, doften av havet, att stå på däck och se solen gå ner bortom horisonten. Jag älskar känslan av att gungas till sömns varje kväll, säger Charlie.

Det glittrar i hans ögon när han berättar och det får mig att undra hur allt började en gång för länge sedan.

-Jag mönstrade på som 16-åring, jag minns det som igår. Det var en solig dag, skeppet ”Aileen Allannah” låg och vaggade vid kajen.

Det låter som en dröm men en dröm var inte jobbet som trimmer berättar han.

-Vi seglade från Sunderland till Santa Cruz. Vi fick dålig mat, teblask, konserver och kex, men vi gillade chiefen och av honom fick vi en whisky var fjortonde dag. Det var nyttigt för kroppen sa han. Det var en hård tid, vi seglade för 2 pund i hyra.

Levde i aska och svett
Efter det mönstrade han på båten ”Bermudas” och for ner till Spanien och firade jul. Blev arbetsförhållandena bättre då?

-Näe inte direkt, då levde vi praktiskt taget aska och svett. Vårt kol var så fint att det var som snus eller finmalet krut. När jag stod där med släjsen igång sa jag: ”Det är synda straff, boys, att vi fått’na.”

Det låter som ett farligt liv, Charlie?

-Ja, man får varken vara dum eller lat om man ska stå på en elddurk och fyra. Tillslut blir man väldigt irriterad på matroser som inte kan styra.

Missade lasten med apelsiner
-Jag kommer ihåg när vi fick en last med apelsiner. Jag missade det förstås, för jag hade redan dragit vidare med min sjösäck och mandolin. Jag var helt slutkörd och tunn som ett rakblad men jag träffade en flicka som tog hand om mig och gav mig kyckling och tre sorters vin.

Charlie längtade alltid ut på havet igen. Så även om det var skönt att vila upp sig från det slitsamma yrket ibland så klev han alltid på nästa båt. Men livet på sjön är väl inte alltid en lek?

Läste Fader vår
-Ibland fick vi stryk, jag kommer ihåg en gång speciellt, av Antwerpens poliser. Men värst var det ändå i Bordeaux, när vi gjorde rent ångpannan och jag somnade. Jag vaknade när vattnet började strömma in och kamraterna eldade under. Jag började läsa Fader vår för jag tänkte att nu är det klippt. Men precis när jag läste min bön så hörde jag någon som knackade. Sedan öppnade någon luckan och skrek: ”Herre gud, här är Charlie med min hacka.” Det var den snåle skotten som saknade sin hacka, och tur för mig var väl det.

Ja, det var tur för Charlie, som fortfarande lever för livet på sjön. Han har god hälsa och är vid gott mod. Så vem vet när det är dags för Charlie att borda ett nytt skepp och segla vidare runt jorden.

Bild från sjöfartsarkivet

Bild från sjöfartsarkivet

Annonser